Kiruna kommunfullmäktiges krav på nödvändiga förutsättningar för ytterligare stadsflytt

Vi, folkvalda i Kiruna kommunfullmäktige, har fört parti- och blocköverskridande samråd efter LKAB:s besked om att minst 2/3 av den gamla staden måste flytta för att gruvverksamheten ska kunna fortgå.

Vi är stolta över det bidrag malmfältskommunerna ger till Sverige och dess gemensamma välfärd. Samtidigt kan vi konstatera att stadsflytten hittills har varit en enorm utmaning som belastat kommunen och dess invånare avsevärt. Gränsen för vad en liten kommun kan belastas med har redan passerats.

Sammantaget är vi, trots detta, beredda att fortsätta arbetet med en utökad stadsflytt. Förutsättningarna för att åstadkomma den massiva förändringen av staden som LKAB efterfrågar finns dock inte i dagsläget. Därför förutsätter vårt åtagande att följande nödvändiga förändringar kan komma till stånd:

Markfrågan/frågorna

Kiruna kommun äger cirka 1,5 promille av kommunens yta. Det mesta ägs av staten. Dessutom täcks all mark som skulle krävas för en framtida sammanhållen centralort av riksintressen. Att Kiruna ligger ovanför odlingsgränsen skapar ytterligare utmaningar för åtkomst av mark. Staten behöver ta ett samlat grepp i markfrågan och lösa prioriteringsproblematiken kring de riksintressen som riksdagen fastslagit. Den processen måste ske i samråd med samtliga berörda sakägare. Staten måste också säkerställa ersättning i de fall egendomsrätter påverkas. Utan ett samlat grepp från staten inom detta område blir stadsplaneringen en omöjlig uppgift och därmed kan inga tidplaner hållas.

LKAB/Staten måste ta alla väntade och oväntade kostnader.

Under en så komplicerad process som en stadsflytt uppstår mängder av kostnader för en stad och dess invånare, inte sällan kan det vara följdeffekter av alla processer som pågår. Vi behöver tydliga utfästelser om att bolaget och/eller dess ägare säkerställer finansiering av samtliga kostnader. Kommunen behöver tolkningsföreträde inom detta område. Att flytta en stad och i förväg kostnadsberäkna detta är i princip omöjligt. Det blir ännu svårare om man inte från början vet hur mycket som ska flyttas och när det ska flyttas. Kiruna kommun kan nu i efterhand konstatera att kostnaderna har blivit väsentligt mycket högre än beräknat. Det är inte rimligt att dessa ökade kostnader ska drabba kommuninvånarna. Därför behöver ett nytt avtal komma till stånd som även hanterar tidigare merkostnader i stadsflytten.

Den mängd bostäder som rivs ska också byggas upp och med flera möjliga etableringsområden, även utanför Kiruna C.

Kiruna har redan en skriande bostadsbrist. Varje bostad som inte ersätts med en ny förvärrar den situationen. Därför måste minst lika många bostäder som rivs byggas upp, oavsett om fastighetsägaren accepterat monetär ersättning eller ej. LKAB kan sedan välja att förvalta eller sälja de fastigheter som inte har en avtalad tagare. Antalet villor, bostadsrätter och hyresrätter i avvecklingsdelarna måste ersättas till minst samma antal i den nya staden eller på annan plats i kommunen.

Nya områden ska vara färdigbyggda (inklusive all infrastruktur och parker) innan gamla börjar tömmas.

Kirunaborna har under stadsflytten tvingats leva mitt i ett byggnadsområde, med allt vad det innebär. Det har kraftigt sänkt stadens attraktionskraft och kan ej fortgå. Vidare stadsflytt förutsätter att nya kvarter helt färdigställs innan gamla områden börjar tömmas.

Avskrivningskostnader

Målbilden om att kommunen skall stå skadeslös, när den flyttar för att bereda möjlighet för fortsatt gruvdrift, har inte infriats. Lagstiftningen för avskrivningar dränerar den kommunala ekonomin i allt snabbare takt, där kommunen inte har råd att ta emot nya kommunala fastigheter från LKAB. Här är undantag i lagstiftningen nödvändig för att hantera den unika situation som malmfältskommunerna befinner sig i, alternativt att staten/LKAB ersätter kommunen för de ökade avskrivningskostnader som stadsflytten innebär. Detta behöver också gälla retroaktivt för redan genomförd flytt.

Järnväg

Staten måste snarast slå fast om det är Trafikverket eller LKAB som skall stå för finansieringen av ny järnväg med tillhörande järnvägsstation, både ur nutids- och framtidsperspektiv. Den tillfälliga stationslösningen är redan idag ett problem och för stadsplaneringen är det förödande när varken finansiering eller tidplan för ny station och dragning av räls står klar.

Staten måste avsätta expertis från, till exempel, departement för att stödja oss i processen.

För att kunna forcera arbetet med stadsflytten behöver kommunens frågor och behov kunna prioriteras där ansvarig kontaktyta hos staten har ett tydligt uppdrag och tydliga mandat. En väg in.

Alla nödvändiga processer där staten finns med inklusive Länsstyrelsens ska bedrivas utifrån ett krisperspektiv.

Den, av LKAB, presenterade tidplanen är helt orealistisk utifrån ett traditionellt förfarande gällande mark- och planfrågor. Samtliga processer där staten och dess förgreningar involveras behöver drivas på ett sätt som radikalt minskar tidsåtgången om stadsflytten överhuvudtaget ska kunna närma sig den målbild LKAB pekat ut.

Resurser från forskning och akademi måste stärka kommunen med målet om den nya mönsterstaden.

Stadsflytten utgör, i grunden, en möjlighet för en accelererad process i riktning mot den hållbara mönsterstaden. I tider då mineralbehoven blir alltmer dominanta i arbetet med grön omställning, blir exempel på attraktiva gruvstäder central för att samla den kompetens som krävs, där den krävs.

Staten måste understödja lösningar för att få en fungerande byggmarknad med rimliga priser.

Malmfälten har en byggmarknad med nästan obefintlig konkurrens. Följderna är tydliga, med kostnader på närmare 70 procent över snittpriserna i Sverige. Riktade stöd och/eller särskilda regler för att underlätta produktion blir helt centrala för vår möjlighet att klara kompetensförsörjningen, så väl i privat som offentlig verksamhet.

Naturresursåterbäring

Enorma värden skapas runt om i Sverige, där naturresurser utvinns. Ytterst lite av de värdena stannar kvar lokalt och regionalt. System för rättvisare fördelning behöver utvecklas där även kommuner och regioner gynnas så att de inte bara bär de samhällskostnader som följer med utvinningen utan också kan erhålla skälig del av värdena.

Kompetensförsörjningen

Stadsflytten har medfört en accelererande brist på kompetens och arbetskraft i malmfälten. Den överhettade lokala ekonomin begränsar möjligheterna för både den offentliga och den privata sektorn (inom branscher utanför gruvnäringen) att upprätthålla kvalitet i verksamheten, för att inte tala om möjligheten till utveckling och tillväxt. Incitament behövs för att kunna etablera sig där arbetstillfällen finns.

Avtal om buffertzon en förutsättning.

Tidigare avtal om en buffertzon mellan industristängsel och bebyggelse (så kallad gruvstadspark) måste även fortsatt gälla. Principen är att ingen ska behöva bo granne med industristängslet. En överenskommelse om den sista buffertzonen måste tas fram, där den slutgiltiga gränsen går och stängslet sätts upp måste det skapas utrymme för grönområde, ”en sista gruvstadspark”. Tiden mellan tömning av ett område och färdigställd park på det området måste kraftigt reduceras.

Ersättning av kulturvärden

Resurser behöver tillsättas för ersättning även av de värden som inte går att mäta i kvadratmeter eller kronor. Det immateriella kulturarvet behöver tas tillvara. Kultur- och föreningslivet i Kiruna behöver ges förutsättningar att kunna flytta och utvecklas.

Samverkanskultur

För att lyckas med ett projekt av denna magnitud och tidspress, kan inte tidigare arbetsmetoder för samverkan mellan parterna accepteras. Staten måste engagera sig fullt ut i den gemensamma missionen med fokus på de delar som tagits upp under föregående punkter.

Samverkan mellan kommunen och LKAB kan inte längre präglas av positionering och hemlighetsmakeri, där bolagets informations- och resursövertag dominerat tidigare arbete i flytten. Full transparens måste gälla mellan parterna och den uttalade missionen måste vara en attraktiv stad, både under och efter flytten. De regulativa hinder som kan finnas för gruvbolaget att samarbeta med fullt fokus på människorna i staden, snarare än på att så billigt som möjligt komma åt malmen, behöver undanröjas av ägaren.

Mats Taaveniku (S), kommunalråd

Niklas Sirén (S), kommunalråd

Sanna Inga Poromaa (V), kommunalråd

Jonas Stålnacke (S), gruppledare

Lisa Forsberg (Fi), gruppledare

Åsa Larsson Blind (SL), gruppledare

Krister Pounu (KD), gruppledare

Stefan Sydberg (M), gruppledare

Magnus Gustafsson (C), gruppledare

Sten Nylén (SJVP), gruppledare

För ytterligare upplysningar: Niklas Sirén, 1:e vice ordförande i kommunstyrelsen, telefon: 073-1813792