Cykeln och rösträttsrörelsen

Hos åkare Widegren syns både häst och vagn och en okänd kvinna passera med cykel. Foto: Borg Mesch

Striden om rösträtten handlade inte bara om debatt, opinion och demonstration. Även vardagens förändringar spelade en roll i påskyndandet av demokratins genombrott. Med industrialismens intåg kom nya levnadsvanor och nya kommunikationer.

Cykeln hade funnits i Sverige från 1818 och tillverkning av ”höghjulingar” från 1860-talet. Vid slutet av 1890-talet var cykeln i princip färdigkonstruerad med bromsar, växlar och luftfyllda gummidäck. Den var till en början väldigt dyr men massproduktion i fabriker pressade gradvis ned priset. Efter sekelskiftet 1900 kunde vanligt folk cykla till såväl dansbanor som till möten och politiska evenemang. Världen öppnade sig – inte minst för kvinnorna.

Rösträttskvinnan Mia Green i Haparanda med sin cykeln inköpt 1900. Foto: Hapranada bildarkiv, troligen självporträtt

Fast det var inte självklart att kvinnor skulle cykla. En del ansåg att det stred mot kraven på hur kvinnor skulle uppföra sig och risken fanns att kläderna trasslade in sig i hjulen. Och var fysisk ansträngning verkligen kvinnligt?

En känd amerikansk pionjär för kvinnlig rösträtt, Susan B Anthony (1820–1906), sa så här om cykeln:

”Jag anser att den har gjort mer för att frigöra kvinnor än något annat i världen. Cykling ger kvinnor en känsla av frihet och självständighet. Jag står och jublar varje gång jag ser en kvinna cykla förbi. […] Det är sinnebilden av en fri, ohämmad kvinnlighet.”

Hur det såg ut i Kiruna vet vi inte men cykeln dyker upp i folkvimlet på gamla fotografier.

Kontakt

Senast uppdaterad •
Sidan publicerad av • Clara Nyström