Ett område där flera tider möts. Här ligger några av de första byggnaderna från den planerade gruvstaden Kiruna
Det här landet har länge varit en del av Sápmi – ett levt landskap för samiska familjer och renskötselområden – och blev senare platsen för den växande bosättning som utvecklades till Kiruna.
Du står nu vid den grupp byggnader som en gång markerade var gruvsamhället Kiruna först tog form, i dag varsamt flyttade från sina ursprungliga platser som en del av stadsomvandlingen.
Hjalmar Lundbohmsgården var en gång hem och kontor för LKAB's första disponent, Hjalmar Lundbohm. Bredvid ligger byggnad B1, Kirunas äldsta stadsbyggnad, uppförd 1890 under de tidiga gruvåren när landskapet började omvandlas till ett växande industrisamhälle.
Här inne planerade ingenjörer, kartografer och gruvarbetare hur malm och framtidsambitioner kunde förvandlas till ett levande samhälle. Om väggarna kunde tala skulle de berätta om iskalla morgnar, flämtande lyktljus och spadar som slog mot den järnrika marken – men också om idéer: de tidiga visionerna om mönstersamhället Kiruna, där bostäder, kultur, utbildning och arkitektur skulle vara lika viktiga som själva gruvan.
Hjalmar Lundbohm och hans samarbetspartner – arkitekten Gustaf Wickman, konstnären Christian Eriksson och många andra – trodde att Kiruna kunde bli ett samhälle med själ, en plats där konst, utbildning och goda bostäder stod sida vid sida med industrin. Samtidigt speglade hans ledarskap tidens paternalistiska och koloniala synsätt; han stödde politik som syftade till att särbehandla samer och ”skydda” dem från civilisationen, bland annat genom att begränsa samiska barns utbildning.
Ur denna lilla samling trähus växte det gruvsamhälle som kom att prägla Kirunas nästa århundrade – format av både ambitioner och viljan att skapa goda livsvillkor i norr, i mötet med de hårda verkligheter som malm och arbete förde med sig.
Rälsbärarna
Om du kom till Kiruna med tåg har du kanske redan sett dem: bronsfigurerna som bär en rälslänga på axlarna vid den nya stationen.
Skulpturen Rälsbärarna av Torsten Fridh, skapad 1965, hedrar rallarna – järnvägsarbetarna som byggde Malmbanan och gjorde Kirunas tillkomst möjlig.
Dessa män kom från hela Sverige och från andra länder. De arbetade i iskalla vindar och sommarens myggsvärmar, sprängde sig genom berg och lade de spår som förband den arktiska gruvan med omvärlden.
Malmbanan transporterar järnmalm från det statliga gruvbolaget LKAB, norrut till hamnen i Narvik och sydost till Luleå vid Bottenkusten. Dessa rutter formade Kirunas historia och knöt staden till platser långt bortom Arktis.
Arbetet var hårt och farligt, men det bar både malmen och drömmen om en ny stad framåt. Längs linjen lämnade rallarna spår av sina liv och sina förluster. Vid Torneträsk, mellan Abisko och Riksgränsen, ligger den lilla rallarkyrkogården i Tornehamn, intill det enkla kapell där många samlades och där flera av dem som aldrig tog sig hem är begravda.
Sträckan mellan Abisko och Narvik beskrivs i dag ofta som en av världens vackraste tågresor, genom dramatiska fjällandskap som rallarna hjälpte till att öppna.
Hjalmar Lundbohmsgården (English)
An area where different times meet. Here stand some of the first buildings from the planned mining town of Kiruna.
This land has long been part of Sápmi - a lived-in landscape for Sámi families and reindeer herding communities - and later became the site of the growing settlement that would become Kiruna.
You’re standing at the cluster of buildings that once marked where the mining town of Kiruna first grew, now moved carefully from their original sites as part of the city’s transformation.
Hjalmar Lundbohmsgården, once home and office to LKAB’s first managing director, Hjalmar Lundbohm. Beside it stands Building B1: Kiruna’s oldest town building, raised in 1890 during the early mining years, when the landscape was beginning to transform into a growing industrial settlement.
In these rooms, engineers, surveyors, and miners planned how to turn ore and ambition into a living community. If the walls could speak, they’d tell of frozen mornings, flickering lamplight, and shovels striking the iron-rich ground, but also of ideas: early visions for mönstersamhället Kiruna, the model community where housing, culture, education, and architecture were meant to be just as important as the mine itself.
Hjalmar Lundbohm and his collaborators (architect Gustaf Wickman, artist Christian Eriksson, and many others) believed Kiruna could become a society with a soul: a place where art, education, and good housing stood alongside industry. Yet his leadership also reflected the paternalistic and colonial attitudes of his era; he supported policies that aimed to treat the Sami differently and "protect" them from civilization, including by limiting the education of Sami children.
From this small cluster of wooden buildings grew the mining town that would define Kiruna’s next century - shaped by both ambition and a desire to create good living conditions in the North, alongside the hard realities of ore and labour.
If you arrived in Kiruna by train, you may already have seen them: the bronze figures carrying a length of rail on their shoulders beside the new station.
The sculpture, Rälsbärarna (The Rail Bearers) by Torsten Fridh, was created in 1965 to honour the rallare (railway navvies), the railway workers who built the Malmbanan line that made the town of Kiruna possible.
These men came from all over Sweden and beyond, working in freezing winds and summer swarms of mosquitoes, blasting through rock and laying the tracks that connected the Arctic mine to the world. The Malmbanan carries iron ore from the state-owned mining company LKAB, transporting it north to the harbour in Narvik and south-east to Luleå on the Bothnian coast. These routes shaped Kiruna’s history and its connections far beyond the Arctic.
Their labour was hard and dangerous, but it carried both the ore and the dream of a new town into existence. Along the line they left traces of their lives and losses. Near Torneträsk, between Abisko and Riksgränsen, lies the small rallare cemetery in Tornehamn, next to a simple chapel where many workers gathered and where several who never made it home were laid to rest.
The stretch between Abisko and Narvik is today often described as one of the most beautiful railway journeys in the world, travelling through dramatic mountain landscapes that the rallare helped to open.
