Kirunas gamla centrum berättar historien om hur en helt ny stad växte fram i fjällvärlden i början av 1900 talet. Här möttes tidig träbebyggelse, funktionella bruksmiljöer och senare moderniseringar som successivt formade stadens identitet. Genom stadsplanen, gruvans närvaro och de skiftande epoker som avlöste varandra skapades en stadsmiljö vars kulturhistoriska värden på olika sätt lever vidare genom dagens stadsomvandling.
Vid sekelskiftet 1900 var verksamheten intensiv i Kiruna. Malmen i Kiirunavaara skulle brytas fram och nyttjas för att stärka hela landet och en ny stad växte fram vid bergets skuldra. År 1900 betraktas som Kirunas födelseår. Det var det året som den första stadsplanen fastställdes och samhället Kiruna fick sitt namn. Arkitekten bakom stadsplanen var Per Olof Hallman. Han skapade Sveriges första klimatanpassade stadsplan som var modern för sin tid och som byggde på landskapets former och klimatets krav.
Kiruna uppfördes som ett brukssamhälle indelat i tre stadsdelar. Stadsplanen för handlare och hantverkare, Bolagsområdet för LKAB:s personal och SJ området för järnvägens personal. De skilde sig åt både i funktion och i arkitektoniskt uttryck och fick stor betydelse för stadens tidiga utveckling.
Staden har förändrats i takt med samhällets utveckling. Under efterkrigstiden drog centrumsaneringsvindar över Sverige, och även Kiruna skulle moderniseras. En delvis ny stad tog form och påverkade stadskärnans utseende. Målet var att skapa moderna gator och lokaler och ge större utrymme för den ökande biltrafiken. Samtidigt revs många äldre byggnader och en del av den tidiga stadsmiljön försvann.
Efter 1948, då Kiruna fick stadsrättigheter efter att tidigare ha varit ett municipalsamhälle, växte de första områdena fram utanför stadsplanen. Två av dessa var Luossavaaraområdet som började byggas på 1950-talet och Lombolo som började växa fram på 1960-talet. Samtidigt började gruvornas påverkan bli synliga i samhället. På 1950-talet tömdes den första delen av Luossajärvi till förmån för gruvbrytningen och bostadsområdet Ön började rivas på 1970-talet. Några årtionden senare var det helt borta. Även i Tuollavaara revs byggnader som påverkades av TGA-gruvans verksamhet.
Innan avvecklingen av det gamla centrumet startade runt 2018 hade stadskärnan en blandning av byggnadsstilar. Här fanns äldre träbebyggelse som speglade den tidiga etableringen där Frälsningsarméns gamla byggnad från 1901 var den äldsta byggnaden i centrumkvarteren. Kvarteret Ortdrivaren ritad av Ralph Erskine gav området en tydlig arkitektonisk karaktär med de ikoniska byggnaderna som i folkmun gick under namnen Snusdosan och Spottkoppen. Domushuset från 1960 talet och gallerian Kupolen från 1970 talet speglade efterkrigstidens syn på handel och stadsutveckling. Tempohuset från 1950 talet, som vid tiden för sin uppförande blev ett landmärke i centrum, var också ett framträdande inslag i stadsbilden.
illsammans skapade de en stadskärna där olika epoker levde sida vid sida.
Kiruna stad är utpekad som riksintresse för kulturmiljön. Riksintresset betonar den unika planstrukturen, kopplingen till gruvnäringen och samspelet mellan industri och samhällsbyggande som präglat stadens framväxt. I samband med stadsomvandlingen har dessa värden fått stor betydelse. En del av riksintresset bevaras genom att byggnader och detaljer flyttas, dokumenteras och återbrukas i den nya stadskärnan. På så sätt följer delar av Kirunas historia med in i framtiden.
