April

I slutet av april när det vanligtvis eldas lite för valborgsmässofirande så kanske det passar bra med en påminnelse om säkerheten. Föremålssamlingen presenterar handbrandsprutor, så kallade pytssprutor.

Föremålsamlingen kan ståta med hela fyra pytssprutor. De har slangar av gummi, reglerbara munstycken av mässing, trähandtag och metallhinken är målade gröna eller röda.

Den röda brandsprutan kommer från Sj-området och hus nummer 9F som finns kvar idag. I samlingen har vi även brandföreskrifter från Sj-området som syns nedan. Den görna sprutan är märkt Kvarter 10, tomt 6 som låg vid nuvarande Steinholtzområdet.

Någon organiserad brandkår fanns inte i Kiruna förän omkring 1901-1902. Då bildades en borgarbrandkår som omfattade samtliga boende i Kiruna, och där arbetsuppgifterna stod på en brandrulla som delades ut. I denna fanns uppgifter om vem som skulle betjäna de sju större brandsprutorna, t.ex en ångspruta, som fanns och uppgifter om de olika avdelningarna: Vattenhämtningsavdelning, Vaktavdelning, Avdelning för brandseglens skötande och en Bärgnings- och rivningsavdelning. Såhär stod i brandrullan:

Hvar och en som upptäcker vådeld skall skyndsammast göra alarm, så att de, som hafva brandlurar, blifva i tillfälle att gifva signaler

Signalerna ljöd olika beorende i vilken del i samhället det brann och vid signal skulle alla snarast infinna sig vid sin tjänstgörningsplats. Det var nog svårt i det nya samhället med brant terräng och nästan obefintliga vägar och såhär berättar stenhuggaren K E Mossberg hur det kunde gå till:

Då det blev eldsvåda sprang dom kring vägarna o tuta i lurar så man vakna. Och då man skulle hämta kärrerna, hände det ju, att de flesta inte kommit, och där slet man och drog kärrerna i snö och elende, så man var färdig ge opp, då man kom till brandplatsen.

1910 stod den nya brandstationen klar efter att ha diskuterats och planerats under flera år och 1911 fanns en fast, avlönad elitbrandkår.