Kiruna är en stad som byggdes på malmen, bokstavligen och bildligt. I skuggan av gruvbergen Luossavaara och Kiirunavaara växte ett samhälle fram som snabbt blev en symbol för svensk industrialisering, modernitet och framtidstro. Från de första barackliknande arbetarbostäderna till dagens omfattande stadsomvandling har staden formats och omformats.
År 1900 räknas som Kirunas födelseår, men berättelsen om området börjar långt tidigare. Fornlämningar visar att människor kom hit för över 6 000 år sedan, och omkring 1600-talet uppstod den första bofasta bebyggelsen inom dagens kommungräns. Då anade ingen de slumrande rikedomarna i Kiirunavaara, vid vars fot staden Kiruna senare växte fram.
I mitten av 1880-talet inleddes provborrningar i Kiirunavaara. En avgörande fråga blev riksdagens beslut att bygga Ofotenbanan, alltså Malmbanan, från Luleå via Gällivare och Kiruna till nuvarande Narvik. Investeringen blev en av de mest lönsamma i svensk historia och det var detta beslut som möjliggjorde gruvdriften och stadens tillkomst. Gruvföretaget LKAB grundades år 1890 och började bryta malm runt år 1900, samtidigt som staden blev till.
När gruvverksamheten startade upp började folk strömma till Kiruna från hela landet och även från Finland, och bostadssituationen började likna den kåkstad som bildats i Malmberget. Men snart stod de första arbetarbostäderna klara. En man vid namn Hjalmar Lundbohm kom till Kiruna redan i slutet av 1800-talet för att genomföra geologiska undersökningar, och han blev kvar större delen av sitt liv. Han utsågs till LKAB:s förste disponent och han hade stora planer och visioner, inte bara för gruvföretaget, utan även för det nya samhället. På Hjalmar Lundbohms initiativ började LKAB bygga upp staden. Han ville göra Kiruna till en bra plats att bo på och hans mål var att bygga en mönsterstad. Kirunas första stadsplan fastställdes redan år 1900 och var Sveriges första klimatanpassade stadsplan.
Från 1900 och framåt ökade befolkningen snabbt och 1910 hade Kiruna 7 500 invånare. Flest invånare hade Kiruna i mitten av 70-talet med drygt 31 000 invånare. I dag bor omkring 22 500 personer i Kiruna, som med sina nära 20 000 kvadratkilometer är Sveriges största kommun till ytan.
År 1948 fick Kiruna stadsrättigheter efter att tidigare ha varit ett municipalsamhälle. Tuolluvaara, som tidigare varit ett eget samhälle, inkorporerades nu i Kiruna. En våg av framtidstro svepte in och nya områden växte fram, för första gången utanför stadsplanen. Två av dessa var Luossavaaraområdet som började byggas på 1950-talet och Lombolo där de första villorna stod klara under 1960-talet. Samtidigt blåste centrumsaneringsvindar över Sverige, och även Kiruna skulle moderniseras. En delvis ny stad tog form, samtidigt som staden började naggas i kanten av gruvans påverkan. På 1950-talet tömdes den första delen av sjön Luossajärvi och bostadsområdet Ön började rivas. Några årtionden senare var det helt borta.
2004 kom beskedet som format Kiruna sedan dess. Kiruna måste flyttas. Stadsomvandlingen var ett faktum. Nu, 20 år senare, genomgår staden sin största förändring någonsin.