Information om covid-19: Skärpta råd i Norrbotten

Covid-19-läget är allvarligt. Från och med den 24 november gäller i Norrbottens län en gräns på max 8 personer även vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som har sittande deltagare.

Information om covid-19: Skärpta råd i Norrbotten

Covid-19-läget är allvarligt. Från och med den 24 november gäller i Norrbottens län en gräns på max 8 personer även vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som har sittande deltagare.

Geografi

Höst i fjällen. Vy från Maunovaara.

Kiruna är med sina 19 447 kvadratkilometer Sveriges största kommun.

Om alla kommuner skulle vara lika stora som Kiruna skulle det bara rymmas 21 kommuner innanför landets gränser i stället för de 290 som finns i dag. Med storleken följer också långa avstånd, här några exempel:

  • Från centralorten Kiruna är det cirka 13 mils bil- eller tågresa åt nordväst innan man når turistorten Riksgränsen, som gränsar till Norge.
  • Åt nordost krävs det 18 mils bilkörning innan man når Karesuando och gränsen mot Finland.
  • Följer man väg E 10 i sydöstlig riktning så kommer man efter cirka sex mil till turistanläggningen Lappeasuando vid Kalixälven, som utgör gränsen till Gällivare kommun.
  • I östlig riktning är det slutligen cirka 10 mil till Masugnsbyn och gränsen mot Pajala kommun.

Gott om fin natur

Stora delar av denna, landets nordligaste kommun, är obebyggd. Om man tar sig över Torneälven en dryg mil norr om Kiruna, så är det väglöst land ända upp till Treriksröset, en sträcka på cirka 12 mil i nordlig riktning. Inom kommungränsen finns omkring 6 000 sjöar och sex älvar. Det är Torneälv, Kalixälv, Rautasälv, Vittangiälv, Lainioälv samt Könkämä älv som när den passerar Karesuando byter namn till Muonio älv. Att det finns mycket fin natur i kommunen visar också det faktum att drygt 530 000 hektar är skyddade områden i form av nationalparker, naturskydds- eller djurskyddsområden. Det är 26 procent av kommunens yta och nästan 11 procent av all skyddad natur i Sverige.

Kommunen domineras i öster av skogsmark, men ju längre västerut man reser desto mindre och färre blir tallar och granar. I väster är det högfjällsterrtäng som dominerar. Högst är förstås Kebnekaisemassivet, med Sydtoppen som Sverige högsta punkt. Eftersom Sydtoppen är en glaciär varierar höjden och länge har den officiella höjden angetts vara 2 117 meter över havet. De senaste åren har dock avsmältningen krympt glaciären och den nu gällande noteringen för Sveriges högsta berg är 2 098 meter över havet.

Ojämn nederbörd

Olikheterna i landskapet inom kommunen innebär också att det kan vara mycket stora lokala variationer när det gäller klimat och väder. I centralorten Kiruna som ligger cirka 20 mil norr om polcirkeln och drygt 500 meter över havsnivån är det sällan kallare än minus 20 grader på vintern, samtidigt som Jukkasjärvi i Torneälvens dalgång två mil österut ofta har under minus 30 grader. Normalt sett kommer snön för att stanna under den senare delen av oktober för att sedan smälta undan i slutet av maj. I Rikgränsen fortsätter dock skidsäsongen till midsommar. Just Riksgränsen är för övrigt Sveriges nederbördsrikaste plats. Men bara tre mil därifrån finns Sveriges nederbördsfattigaste plats som är Abisko. Ännu ett bevis på att Kiruna är kontrasternas kommun.

Några speciella platser:

  • Kebnekaise – Sveriges högsta berg bjuder på en utsikt över ungefär en elftedel av Sverige
  • Kärkevagge och Trollsjön – En dalgång mellan Björkliden och Riksgränsen som är fylld av märkliga stenformationer. Längst in i dalen finns Trollsjön som har det största siktdjup man mätt upp i en svensk sjö, 34 meter.
  • Kanjon i Masugnsbyn – En 72 meter djup kanjon med mycket artrik växtlighet, varav flera sällsynta växter.
  • Tynnyrilaki – Bergstopp i nordöstra kommundelen som ytterst få besökt. Den är dock en av mätpunkterna i världsarvet Struves meridianbåge.

Byarna kring Kiruna C

(Siffrorna inom parentes anger befolkning 2015-12-31 enligt SCB)Ungefär en mil rakt norrut från Kiruna ligger byn Kurravaara (358) vid Torneälvens strand. Det är en by med gamla anor. I slutet av 1600-talet påbörjades brytningen av koppar i Sjangeli nära den norska gränsen. Det behövdes en kopparhytta på rimligt avstånd och den placerades i Vuolosjoki. Den togs i bruk år 1700 och blev grunden till Kurravaara, som på senare år allt mer utvecklats till en bostadsort för personer som vill bo nära naturen och samtidigt ha nära till arbetsplatserna i Kiruna.

Den största samlingen byar i Kirunas närhet är Kauppinen, Laxforsen, Jukkasjärvi och Poikkijärvi (sammanlagt 1 253 inv) samlade nära och vid Torneälvens strand någon mil nedströms Kurravaara. Ytterligare lite längre ned återfinns Paksuniemi (104).

Turistorten Jukkasjärvi

I Jukkasjärvi byggdes kyrkan redan 1607 och Jukkasjärvi församling startade 2007 firandet av församlingens 400 första år. Redan i mitten av 1970-talet blev turism en viktig verksamhet i Jukkasjärvi, med jämten Yngve Bergqvist i spetsen. Forsränning med gummiflottar längs Torneälven blev en stor framgång, i Jukkasjärvi var de först och störst i Europa med detta och äventyrsturism blev ett begrepp.Det stora genombrottet kom dock med idén att låta folk övernatta i en igloo. Det var i slutet av 80-talet jukkasjärviborna bestämde sig för att vända nackdel till fördel. Att se vintern som en tillgång. Att skapa upplevelser av de naturmaterial som fanns tillgängliga - kyla, mörker, is, snö och norrsken.

ICEHOTEL

Inspirerade av besökande japanska konstnärer som skulpterade i is bjöd man 1990 in den franska konstnären Jannot Derid att hålla vernissage i en specialkonstruerad igloo som byggts upp mitt på Torne Älv. Den 60 kvadratmeter stora byggnaden fick namnet Artic Hall. Nyfikna människor vallfärdade för att få sig en titt på galenskapen.En natt övernattade ett par utländska gäster i den cylinderformade igloon. De sov i sovsäckar på utbredda renfällar. Entusiastiska berättade de om en fantastisk upplevelse som enligt deras utsago saknade motstycke. Idén till Icehotel föddes. Numera byggs ett nytt ishotell upp varje vinter, inrett och smyckat av konstnärer från hela världen och det har blivit Sveriges mest internationellt kända turistattraktion, där turister från hela världen tillsammans hinner spendera runt 15 000 gästnätter under perioden från mitten av december till början av april, då ishotellet stängs i väntan på att det ska smälta ned och återvända till ursprunget, Torneälven. Under vintern 2007 startade för första gången också direktcharter från England till Kiruna och Icehotel i Jukkasjärvi.

Även verkstadsföretaget JTM Invest bedriver en internationell verksamhet med fabriker i såväl Sri Lanka som i Jukkasjärvi och Vittangi. Utmärkande för Jukkasjärvibyarna är också det stora antalet draghundar i området. Även i Altajärvi (39) har turism blivit en växande verksamhet.

(Siffrorna inom parentes anger befolkning 2015-12-31 enligt SCB)

Drygt fyra mil österut efter väg E 10 återfinns bruksorten Svappavaara (408). Här kom gruvverksamheten igång redan på 1650-talet och en by växte upp i det som tidigare var ödemark. Och gruvverksamheten bär samhället även i dag. LKAB beslutade 1961 att starta brytning av järnmalm i dagbrott. Brytningen i Leveänimeigruvan kom i gång 1964 då ett järnvägsspår som anslöt till Malmbanan också stod klart.

I Mitten av 1970-talet hade byn cirka 1 500 invånare och kring 500 var anställda inom LKAB som inte bara bröt, utan också förädlade malmen på plats. En långvarig och kraftig lågkonjunktur ledde till att LKAB lade ner gruvverksamheten 1983. Malmförädlingen pågår dock fortfarande med cirka 120 anställda och den gynnsamma stålkonjunkturen har fått LKAB att börja planera för att åter även bryta malm i Svappavaara.

Följer man väg E 10 söderut kommer man sedan till avtagsvägen mot Piilijärvi (20) innan man når kommungränsen vid Kalixälven. Lappeasuando heter platsen och där finns en turistanläggning på kirunasidan.

Svänger man av mot Piilijärvi finner man byn som ligger vackert belägen nordost om sjön med samma namns som samhället. En av de första personerna som är kopplad till Piilijärvi är Johan Johansson som levde under 1700-talet, människor har dock vistas på platsen långt tidigare. Under 1600-talet lät de gruvägande bröderna Momma bygga en kärrväg som passerade Piilijärvi och platsen var tidigt ett område där samebyn Siggevares invånare vistades. Troligen var samebyns skyldig att skatta för sjön Piilijärvi under 1500-talet.

Innan landsvägen byggdes vid förra sekelskiftet var Piilijärvi något av ett kommunikationscentrum. Genom byn passerade postförare och resande mellan Gällivare och Jukkasjärvi. Dessutom gick den viktiga malmleden mellan Svappavaara och Masugnsbyn genom Piilijärvi.

Reser man i stället österut från Svappavaara, så når man efter drygt två mil Vittangi (822). Historieböckerna förtäljer att byn grundades då Henrik Mickelsson Kyrö slog ned sina bopålar på denna plats vid Torneälven 1674. Vittangi var också administrativt centrum i Jukkasjärvi församling från mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet.

I takt med att Kiruna växte i kapp och förbi Vittangi befolkningsmässigt så förändrades dock situationen. 1906 genomfördes den första kommunalstämman i Kiruna som ett första steg mot att bli administrativt centrum. Jord- och skogsbruk har varit de dominerande näringarna och även närheten till LKAB:s verksamhet i Svappavaara har bidragit med arbetstillfällen. På senare år har ideella krafter i byn också lyckats vända den negativa utvecklingen. Tidigare tomma hus har sålts till norrmän som i Vittangi funnit ett semesterparadis.

Under 2007 startade JTM Invest från Jukkasjärvi också en ny fabrik i byn, vars invånare dessutom kunde glädjas åt att att Vittangi utsågs till Årets by i Norrbotten.

Söder om Vittangi, vid Kalixälvens strand, finns Parakka (57) som kan vara kommunens äldsta by. Den första bosättningen ska enligt vissa uppgifter ha varit Ala Autio, grundad redan på 1500-talet. Även byn Kuoksu (44) vid Torneälven, öster om Vittangi, tillhör byarna med riktigt gamla anor. Och kring Vivungi (16) finns fångsgropsystem som vittnar om att människor funnits i området mycket långt tillbaka. Lainio (68) har fått sitt namn efter älven som delar denna jordbruksby mitt itu. Det är också i Lainio som entreprenören Roland Henriksson framgångsrikt bedrivit turism genom att marknadsföra tystnaden.

Längst i öster hittar man byarna Merasjärvi (6), Nurmasuando (3) och Masugnsbyn (84), som faktiskt är kommunens äldsta gruvort. Det var den första plats i Norrland där man bröt järnmalm. Den tyskfödde köpmannen Arendt Grape kom till platsen för järnmalmsfyndigheten 1647 och lät genast öppna en gruva, bygga en masugn och dessutom en bruksgård. Någon riktigt stor verksamhet blev det aldrig, men byn är än i dag en del av gruvverksamheten. I Masugnsbyn bryts nämligen kalkstenssorten dolomit som LKAB använder som bindemedel i sina järnmalmspellets. Nämnas kan också att den mineralrika marken bidragit till att den kanjon som bäcken Rautajoki rinner genom har en mycket artrik växtlighet med flera sällsynta växtarter.

(Siffrorna inom parentes anger befolkning 2015-12-31 enligt SCB)

Från Kiruna centrum går vägen mot Nikkaluokta, en nästan sju mil lång återvändsgränd. Efter knappt två mils körning i sydlig riktning kommer man till den första byn, Kaalasjärvi (52). Det är här den 43 mil långa Kalixälven börjar, och ovanför ligger källsjöarna i en lång rad – Kaalasjärvi, Holmajärvi, Laukkujärvi och slutligen Paittasjärvi.

Arkeologiska lämningar som fångstgropar, kokplatser och offerplatser tyder på att människor vistats i området i mer än tusen år och fynden talar för att det rört sig om samer. De första nybyggena i övre Kalix älvdal, som området kallas, uppfördes i slutet av 1700-talet. Det skulle dock dröja fram till 1935 innan Kaalasjärvi fick landsvägsförbindelse med Kiruna. På andra sidan sjön syns även byn Fjällnäs, som dock ligger inom Gällivare kommun.

Fortsätter man vägen västerut passerar man byarna Jänkänalusta (29), Puoltsa (70) och Holmajärvi (14) dit landsvägen nådde 1940. Även på andra sidan Holmajärvi finns en bosättning, den vackra byn Saivorova.

Därefter följer byarna Laukuluspa (24), Årosjokk (20), Alalahti (12) och Pirttivuopio (7). Den sistnämnda byn är den äldsta bebyggelsen i området. Redan 1717 genomfördes den första byggnationen och då handlade det om något så udda som en fästning. Det var borgarna i finska Tornio som lät uppföra fästningen för att ha en tillflyktsort undan ryssarnas härjningar. Byn är numera mest känd för de segelflygarläger som årligen brukar arrangeras på sjön utanför byn.

Slutligen kan man inte undgå att nämna byn vid vägs ände, nämligen Nikkaluokta (1), där fjällvandrare i åtskilliga tusental börjar sin vandring mot Kebnekaisefjällen. Den ligger visserligen på gällivaresidan av kommungränsen, men är nog i de flestas sinne mer naturligt förknippad med Kiruna.

(Siffrorna inom parentes anger befolkning 2015-12-31 enligt SCB)

1903 invigdes det norra omloppet av Malmbanan, alltså den järnväg som sträcker sig i nordvästlig riktning från Kiruna till norska Narvik och den hamn där LKAB skeppar ut det mesta av sin malm från Kiruna. En gång i tiden fanns 16 stationer och hållplatser mellan Kiruna och Riksgränsen och därtill ytterligare ett antal banvaktarstugor. I dag är det dock bara turistorterna Abisko, Björkliden och Riksgränsen som har fungerande järnvägsstationer. Landsvägen har gjort de övriga överflödiga.

Denna sträcka av väg E 10, har också de officiella namnet Nordkalottvägen men kallas i folkmun oftast Norgevägen. Den invigdes i etapper. 1979 var den klar till Torneträsk station men först i september 1984 var den klar i hela sin sträckning till den norska sidan.

Om man startar från Kiruna når man först Krokvik (28) och sedan Rautas (38), den sistnämnda också utgångspunkt för många när den klassiska Rautaspremiären inträffar i början av mars månad, då tusentals kirunabor med skoter och kälkar tar sig till sjön Rautasjaure för att pimpla röding, ett fiske som bara får pågå en begränsad tid.

Nästa anhalt är den samiska byn Rensjön (32) som sedan följs av Bergfors (2) innan man når den mäktiga sjön Torneträsk. Torneträsk (8) är också namnet på den första byn längs sjöstranden. Lite längre västerut följer sedan Stenbacken (2), platsen för den rikskända pimpeltävlingen "Lapplandsmästerskapet i pimpelfiske", som brukar locka runt 1 500 tävlande och ibland fler än så.

Därefter gör vägen en avstickare in mot det mäktiga fjället Kaisepakte innan man åter följer Tornesträsks strand till Abisko (157), som är centralort för de bofasta i området. Här finns skola, Vägverket och inte minst Abisko Naturvetenskapliga station. Naturvetenskaplig forskning har bedrivits här sedan 1912 och sedan 1934 har Kungl. Vetenskapsakademien haft ansvaret för forskningsstationen.

Abisko blev också mycket tidigt en turistort. Redan 1902 köpte Svenska Turistföreningen, STF, tre ingenjörsbaracker som använts under järnvägsbygget. Den första turiststationen STF byggde brann ned 1949, men 1952 stod en en ny på plats och den står där än i dag. Abisko är ändhållplats för Kungsleden och har alltid lockat många fjällturister, som till fots eller på skidor vill se en av de kanske vackraste delarna av den svenska fjällvärlden med fjällformationen Lapporten som den mest kända vyn. Skönheten har också lockat många konstnärer genom åren. John Bauer, Leander Engström och Helmer Osslund är bara några exempel på kända konstnärer som ofta och gärna besökte Abisko.

Nästa samhälle är också präglat av turism. Björkliden (40) har också en lång historia som skidort. Det började med att Svenska Järnvägsmännens vilohemsförening 1925 ville starta ett vilohem i Björkliden och året därpå var det verklighet med Gammelgården, som än i dag är en del av Björkliden Fjällby. Mycket har dock hänt sedan dess. I dag finns fem liftar och sammanlagt 23 markerade nedfarter. 2004 fick anläggningen nya ägare i företaget Visionalis AB, som satsar mångmiljonbelopp årligen på att förnya och utöka anläggningarna.

Investerar gör också bolaget Strömma som 2001 köpte Skidanläggningen i Riksgränsen (36). Här byggdes den första linbanan på 1950-talet och i dag finns här sex liftar, 17 pistade nedfarter och mängder av möjligheter till offpiståkning, något som gjort Riksgränsen vida känt även bland freestyle- och snowboardåkare.

En som också satt Riksgränsen på kartan är den legendariske fotografen Sven Hörnell. Hans fantastiska vybilder över fjällvärlden finns i dag spridda över hela världen. Man har upprättat en så kallad masterplan för Riksgränsen där målsättningen är att öka antalet bäddar i området mycket kraftigt. Strömma har redan byggt ett antal nya hus med lägenheter till försäljning.

Och i grannbyn Katterjåkk pågår stora investeringar. 43 fritidshus har byggts av Kirunafjällen Turistservice AB och dessutom färdigställdes konferensanläggningar, lägenheter, Sveriges nordligaste Konsumbutik och en restaurang i Katterjåkk under 2008. I området finns även byn Vassijaure där många kirunabor och norrmän har sina husvagnar under vårvintern.

(Siffrorna inom parentes anger befolkning 2015-12-31 enligt SCB)

Följer man väg 45 norrut från Vittangi kommer man först till byarna Silkkimuotka och Nedre Soppero (41) som skiljs åt av Lainioälven. Några kilometer längre norrut följer även Övre Soppero (200). Det troliga är att byarna grundades i början av 1700-talet. Länge var det nybyggarbyar men sedan 1950-talet är samerna i majoritet.

Öster om dessa byar ligger Lannavaara (88) som med all säkerhet är Sveriges minsta högskoleort. Lannavaara är en i högsta grad levande by, mycket tack vare en familj, Söderströms. När makarna Agne och Barbro Söderström i början av 1980-talet beslutade flytta tillbaka till Agnes hemby, så var målsättningen att livnära sig på mineralletning, produktion och design av stensmycken samt guldvaskning.

Och företaget Kristallen visade sig ha en bärkraftig idé. 1989 fick paret Söderström Gnosjö-priset som årets företagare i Sverige och byn som var på väg att avfolkas hade i stället börjat växa. Med tiden har utbildningarna blivit allt fler och sedan 2003 bedriver de även högskoleutbildningar i ädelstensteknik. Numera är det dock barnen Jenny och Hans Söderström som leder företaget. Ännu längre i öster finns den vackra byn Viikusjärvi (5).

Vidare norrut på väg 45 så når man så småningom byarna Idivuoma (115) med sina vackra stenbroar och jordbrukarbyn Mertajärvi (88). Snart når man också avtagsvägen till Maunu (9) dit man tar sig på Sveriges nordligaste landsväg.

I det nordöstra hörnet av Kiruna kommun är Karesuando (325) huvudort. Karesuando var också en egen kommun fram till 1971 då denna del av området införlivades i Kiruna kommun. Det som bidragit mest till att göra Karesuando känt vida omkring är att den mycket lärde förkunnaren och botanikerna Lars Levi Laestadius bodde i byn 1826-1849. Laetadius pörte och Laestadiusträdgården är också ett par av de turistattraktioner byn har att bjuda på i dag. I denna trakt är rensköteln en basnäring och ett av de största företagen är Eliassons partiaffär som framför allt handlar med renkött. På senare år har också tillkommit andra verksamheter, bland annat tryckeriet Arctic Print.

Längs väg 99 österut kommer man sedan till Kuttainen (291) som brukar kallas den nordligaste jordbrukarbyn i Sverige och som faktiskt är den största byn i området. Sedan följer Paittasjärvi (1), Luongaslompolo (1) och Sudjavaara (37) innan man slutligen når Saivomuotka (46) som är den sista utposten innan Pajala kommun.

Från Karesuando kan man nå ytterligare några svenska byar, som man dock måste åka över gränsen till Finland för att nå. Väl över på den finska sidan följer man landsvägen i nordvästlig riktning. Längs Könkämä älv passerar man då några små byar som ligger på den svenska sidan av älven. De är i tur och ordning Siikavuopio (1), den legendariska "väderbyn" Naimakka (1), Saarikoski (2), Keinovuopio (5) och slutligen Kummavuopio (2) som länge var Sveriges nordligaste boplats, men som numera saknar fastboende.

Senast uppdaterad •
Sidan publicerad av • Lisbeth Pekkari